Debattartikel: Friskolor presterar bättre med mindre resurser

I skoldebatten framställs svensk skola ofta som en verksamhet i kris och friskolorna utmålas som dess huvudorsak. Det är en felaktig bild.

När man bryter ned resultaten ser man att skillnaderna mellan friskolor och kommunala skolor är förhållandevis små, men systematiska. Friskolor har i genomsnitt något lägre resursanvändning men något högre resultat i prestation. Friskolor uppnår bättre resultat med något mindre resurser. Den skillnaden i effektivitet är själva poängen med vinstdrivande aktörer i välfärden.

På tre decennier har friskolesystemet bidragit till att skapa en kultur där skolor mäts, jämförs och utvecklas utifrån sina resultat. När fristående aktörer lyckas höja kvaliteten med mindre resurser sprids deras arbetssätt vidare även till kommunala skolor. På sikt driver det hela sektorn mot ökad effektivitet, professionalism och resultatfokus till gagn för både elever och skattebetalare.

Friskolor är cirka 12 procent effektivare i resursanvändning och den genomsnittliga lönsamheten borde ligga på ungefär samma nivåer. I verkligheten ligger branschens lönsamhet på tre–fyra procent vilket är anmärkningsvärt lågt. Denna skillnad beror i huvudsak på att friskolorna får lägre ersättning från kommunerna än kommunala skolor. Detta sker bland annat med underkompensation för lokaler, administration och moms.

Narrativet om vinstjakt i skolan blir än mer förljuget när man betraktar den extremt låga vinstutdelningsnivån i branschen som ligger under en halv procent. Givet att friskolor utgör knappt 25 procent av skolsektorn är det som politiken framställer som stora skatteläckage till ”privata fickor” inte ens någon promille av skolans totala utgiftspost. Och det är inte i form av högre kostnader utan effektivare verksamhet denna vinst uppstår. Det som skattebetalarna får utöver effektivisering är valfrihet, innovation och näringslivskompetens.

Debatten om friskolor måste dessutom sättas i en större kontext: Sverige hör till de OECD-länder som på kort tid tagit emot flest elever med utländsk bakgrund. Mellan 2010 och 2022 ökade andelen elever födda utomlands eller med två utrikes födda föräldrar från 21 till 30 procent, vilket är en av de snabbaste förändringarna i västvärlden.

Trots detta presterar svensk skola i nivå med eller över OECD-genomsnittet. I PISA 2022 hade svenska elever i genomsnitt 491 poäng i läsförståelse (OECD- snitt 476) och 502 poäng i naturvetenskap (OECD-snitt 485). I matematik låg Sverige marginellt under med 484 poäng, men om man justerar för elever med utländsk bakgrund skulle Sverige ha presterat i nivå med topp-10-länder som Nederländerna och Schweiz. Bland elever födda i Sverige är resultatet 30–40 poäng högre än OECD-snittet, motsvarande nästan ett helt skolår i lärande.

Det så kallade förädlingsvärdet, enligt Skolverkets SALSA-modell, visar skolans bidrag till elevernas lärande efter socioekonomiska faktorer. Friskolor har i genomsnitt +1,1 procent högre förädlingsvärde än kommunala skolor och använder cirka 12 procent mindre resurser. Deras värdeskapande per skattekrona är därmed betydligt högre.

Det är en imponerande prestation, särskilt med tanke på de socioekonomiska påfrestningar som den stora invandringen medfört. Det är också viktigt att påminna om att dessa påfrestningar inte är en konsekvens av friskolesystemet, utan av politiska beslut. Att skylla skolans utmaningar på friskolorna är därför missvisande och ohederligt.

När skolor konkurrerar om elever och samtidigt måste hushålla med resurser uppstår en naturlig drivkraft att organisera undervisningen smartare, rekrytera rätt kompetens och använda varje skattekrona effektivt. Vinsten är inte ett självändamål utan ett kvitto på effektivitet. Kritiker pekar ofta på vinst som ett problem, men i praktiken är det just vinstmöjligheten som skapar incitament för innovation, ansvarstagande och förbättring. Den som kan leverera bättre kvalitet till lägre kostnad bör premieras och inte misstänkliggöras.

Svensk skolpolitik behöver därför ta steget bort från driftsform och resursnivå som huvudsakliga kvalitetsmått. Fokus bör i stället ligga på utfall och faktisk kunskapstillväxt. Politikens uppgift är inte att detaljstyra driftsformer, utan att utveckla kvalitetsuppföljning, transparens och incitament som gynnar resultat. Om man vill motverka eventuella höga vinster är vägen dit inte fler regler och byråkrati, utan ökad konkurrens och öppenhet.

Johan Kyllerman, vd Atvexa
Bijan Fahimi, vd Tellusgruppen.

 

Debattartikeln publicerades i Dagens Industri den 26 november 2025.